Frankrike hade precis passerat den femte årsdagen för massakern på satirtidningen Charlie Hebdo när ett liknande fall inträffade. Den 18 januari gjorde Mila O., en 16-årig fransk flicka, förolämpande anmärkningar om islam under en livesändning på Instagram.

„Under sin livesändning bjöd en muslimsk pojke ut henne i kommentarerna, men hon tackade nej eftersom hon är homosexuell. Han svarade genom att anklaga henne för rasism och kalla henne för „en smutsig lesbisk”. I en arg uppföljningsvideo som sändes direkt efter att hon blivit förolämpad svarade Mila med att säga att hon „avskyr religion”.

Mila fortsatte och sade bland annat:

„Känner du till yttrandefriheten? Jag tvekade inte på att säga vad jag tyckte. Jag avskyr religion. Koranen är en religion av hat; det finns bara hat i den. Det är vad jag tycker. Jag säger vad jag tycker … Islam är sk*t … Jag är inte alls rasist. Man kan inte bara vara rasistisk mot en religion … Jag säger vad jag vill, jag säger vad jag tycker. Er religion är sk*it. Jag skulle trycka upp ett finger i er guds r*vh*l …”

Det hon sa kan anses en smula grovt, men har hon rätt att säga det? Judar blir trots allt kallade för ättlingar till grisar och apor utan att yttrandepolisen får ett slaganfall.

Efter sina uttalanden blev Mila en måltavla på sociala medier, där filmklippet delades flitigt; hon fick ta emot flera dödshot och hennes namn, adress och namnet på hennes skola offentliggjordes. Mila blev tvingad att lämna skolan för sin egen säkerhet.

Mila, som nu befinner sig under polisbevakning, är i en sådan fara att ingen skola i Frankrike just nu kan ta emot henne. „Jag kan inte sätta foten på min gymnasieskola längre och jag kan inte ens byta skola, för hela Frankrike är ute efter mig”, sa hon. För att hon inte hade förstått det som är uppenbart för alla – att islam är en „fredlig religion” – blir hon hotad med döden, våldtäkt och halshuggning.

„Är vi i Frankrike eller i Pakistan?”, frågade den franska intellektuella Jacques Julliard. Välkommen till Frankrike 2020, där tidningar kan köra rubriker som: „Mila, 16 år gammal, hotad till döden för att ha kritiserat islam”. Islamismen är allt vanligare förekommande bland franska muslimer. Eftersom Frankrike inte har bekämpat det kan dess grepp om landet bara bli starkare.

„Nu kommer vi till saken: den progressiva intelligentsian vill tro på en multikulturell samexistens, till och med när verkligheten förnekar den och visar ett samhälle där mångfald översätts till social och identitetsmässig fragmentering”, skrev den kanadensiske filosofen Mathieu Bock-Côté. När multikulturalismen förvandlas till hot mot yttrandefriheten väljer multikulturaliterna farligt nog islamisternas sida. Milas fall representerar alla sprickor i missintegrationen i det franska samhället. Enligt den franske journalisten Dominique Nora:

„Några veckor efter åminnelsen av massakern på Charlie [Hebdo] visar 'Milaaffären’ den störande asymmetrin som regerar i Frankrike vad gäller yttrandefriheten, eller mer specifikt: hädelse.”

Milas historia hade kunnat sluta med dödshot – som dödshoten mot Salman Rushdie hade kunnat sluta för 31 år sedan – om alla myndigheter direkt hade stöttat Mila, och om det Franska samhället enhälligt hade fördömt den barbariska aggressionen mot denna skolflicka. Istället inträffade motsatsen. Att undvika „stigmatiseringen av muslimer” har blivit den officiella ursäkten som används av politikerna för att rättfärdiga övergivandet av offer för våldsamma islamistiska hot, såsom Mila.

Inte en, utan två utredningar inleddes, en för dödshoten som Mila mottagit och den andra mot Mila för att hon „provocerat religiöst hat” (som senare avfärdades). Kontroversen intensifierades när generaldelegaten för det franska rådet för muslimsk tillbedjan, Abdallah Zekri, sa att flickan hade „letat efter” trubbel: „Hon måste stå ut med konsekvenserna för det hon sagt. Som man bäddar får man ligga.” Islamisterna prövar dagligen våra demokratiska samhällens motståndskraft.

Milas kontrovers antog en ny dimension när justitieminister Nicole Belloubet, efter att först ha fördömt dödshoten som Mila mottagit, förklarade: „Att förolämpa en religion är så klart en attack mot samvetsfriheten; det är allvarligt.” Detta är tråkigt för Belloubet men som tur är för Frankrike inget brott (än). Belloubet erkände senare sitt „misstag”. Ändå var skadan enorm. Ségolène Royal, en före detta minister och presidentkandidat, lade bränsle på elden genom att säga att Mila hade varit „respektlös”.

„Nej, du är inte Mila; du, fru Ségolène Royal, har inget mod”, twittrade filosofen Raphaël Enthoven som svar. Martine Aubry, den socialistiska borgmästaren i Lille, bad Mila att „utöva återhållsamhet och undvika sådana uttryck, även om hot är oacceptabla.” Frankrike håller snabbt på att gå från laïcité (sekularism) till lâcheté (feghet): från uttrycksfrihet till ovillkorlig underkastelse. Frankrike fortsätter att försöka skjuta upp saker medan islamismen blomstrar av eliten som snabbt överger sina judisk-kristna värderingar.

Det fanns till och med de, som religionshistorikern Oden Vallet, som hävdade att Mila är „ansvarig” för framtida terrorattacker.

En före detta serietecknare på Charlie Hebdo, Delfeil de Ton, anklagade efter massakern 2015 skamligt nog tidningens framlidne redaktör Stéphane Charbonnier för att ha „tvingat” personalen till slakten genom att göra satir av Muhammed.

Milas fall påminner om en fransk filosof, Robert Redeker, som år 2006 publicerade en åsikt som var extremt kritisk till Islam i Le Figaro. Efter detta började Redeker, som var lärare på en statlig gymnasieskola i Toulouse, att motta dödshot per telefon, mejl och genom Al Hesbah, ett lösenordskyddat forum med kopplingar till Al Qaida. „Jag kan inte jobba, jag kan inte komma och gå som jag vill och jag måste gömma mig”, sa Redeker från en hemlig plats. „Så på ett sätt har islamisterna lyckats med att straffa mig på republikens territorium som om jag gjort mig skyldig till åsiktsbrott.” Det var ” fatwan i Voltaires land”.

Femton år senare visar Milas fall hur väl islamisterna faktiskt har lyckats.

Det finns ett fåtal tappra skribenter som har försvarat Mila. I en artikel för Journal du Dimache skrev den före detta Charlie Hebdo-advokaten Richard Malka om „Milas fall eller rädslans triumf”.

„Det finns ingen reaktion från ministrar eller framstående feminister eller LGBT-föreningar, konstnärer eller 'progressiva’. Titta bort, vissla, titta ner på dina skor innan du väljer de moderiktiga förtrytelserna som du kommer att omfamna med ännu större iver så länge de inte utgör någon risk för dig.”

Malka skrev även att „ingen människorättsorganisation har protesterat eller uttryckt sin solidaritet med flickan som plötsligt har blivit tvingad att gömma sig”. Feministiska organisationer, som är så snabba att fördöma „giftig maskulinitet” och „patriarkala strukturer av dominans”, höll också tyst.

Idag finns det många länder där folk dödas för att de vågar kritisera islam. I islamistiska republiken Pakistan, ett land som straffar hädelse med döden, dömde man först Asia Bibi till döden, för att senare frikänna henne, för detta „brott”. I Frankrike, landet för människans och medborgarens rättighetsdeklaration, som alltid har helighållit yttrandefriheten och rätten att kritisera religion och ideologier, återinför vissa inom rättssystemet idag kriminalisering av hädelse i tysthet – i den missriktade, militanta antirasismens namn. „Milaaffären: Låtsas vi skapa ett brott mot hädelse i fransk lag?” frågade man i en överklagan som publicerats av Le Figaro.

I Frankrike idag är det en extremt farlig handling att med yttrandefrihet kritisera islam, även om man som Mila är ett barn. Den som tar avstånd från Mila bär en mask av underkastelse.

Franz-Olivier Giesbert, en inflytelserik kommentator och före detta redaktör på Le Figaro, anklagade justitieminister Belloubet för att ha blidkat islamister, och jämförde hennes handlingar med Vichyregimen som samarbetade med Hitler. „Är Frankrike fortfarande Frankrike?” frågade Giesbert i ett reportage för nyhetstidningen Le Point.

„Ibland undrar man. I islamiska republiker som Pakistan eller Iran skulle [Belloubets kommentarer] vara normala. Men de är inte normala i Frankrike, upplysningens land där man har rätt till hädelse.”

Om man räknar alla de franska journalister, serietecknare och skribenter som för närvarande befinner sig under polisbevakning för att ha kritiserat islam, ja då håller Frankrike på att förvandlas till det nya Pakistan. Éric Zemmour, författare av Le Suicide Français, har följe av två polisvakter vart han än går; Charlie Hebdos chef, „Riss” och de kvarvarande serietecknarna lever under polisskydd och det gör även Philippe Val, före detta chef för Charlie Hebdo, som bestämde sig för att publicera Muhammedkarikatyrerna år 2006. Journalisten Zineb Rhazaoui omges av sex poliser. Redan år 2002 tvingades två välkända författare till rättegång i Frankrike för sina åsikter om islam, Oriana Fallaci och Michel Houellebecq.

Fem framstående franska intellektuella – Elisabeth Badinter, Elisabeth de Fontenay, Marcel Gauchet, Jacques Julliard och Jean-Pierre Le Goff – publicerade en vädjan till Milas förmån i L’Express, i vilken de uttryckte sitt missnöje för „fegheten i rättssystemet och politiken som nu är besatt av akrobatiken inom ämnet yttrycksfrihet när det gäller Islam. Denna feghet kommer att stå oss dyrt”.

Efter massakern på Charlie Hebdo sa påve Franciskus: „Förbanna min mor, förvänta dig en höger”, och skuldbelade serietecknarna för deras eget mord. Islamisterna vinner den ideologiska kampen och vi beter oss som ynkryggar. Måste 16-åriga Mila bli mördad för att folk ska enas tillräckligt för att ynkryggarna ska kunna säga „Je suis Mila” i 24 timmar?

---

Giulio Meotti, kulturredaktör på Il Foglio, är en italiensk journalist och författare.

https://sv.gatestoneinstitute.org/15642/frankrike-hadelse-tysthet