”Fördelarna med självständighet överväger klart fördelarna med att fortsätta status quo”, säger Raphael BenLevi, medarbetare vid Misgav Institute

Israelerna har lärt sig att USA:s militära bistånd är ett tveeggat svärd. Å ena sidan har försvarsministeriet gjort oöverträffade inköp – mer än 10 miljarder dollar under 14 månaders krig – men å andra sidan har Washington utnyttjat detta beroende för att förmå Israel att fatta beslut som strider mot landets intressen.

Enligt Raphael BenLevi vid Misgav Institute for National Security and Zionist Strategy, en tankesmedja i Jerusalem, har amerikanska regeringar försökt utnyttja vapenleveranser tidigare. Men, säger han ”det har varit akut och extremt under det senaste året”.

Den senaste tidens händelser har stärkt argumenten för dem som säger att Israels långsiktiga intressen inte tjänas av det nuvarande biståndsramverket.

Inom ramen för USA:s program för utländsk militär finansiering får Israel varje år ca 3,3 miljarder dollar i stöd i form av bidrag. Israel måste använda dessa medel för att köpa amerikansk militär utrustning och tjänster. Israel får också 500 miljoner dollar årligen för samarbetsprogram för missilförsvar.

”Vi har grävt ner oss i det här beroendet. Det är som välfärd. Människor som lever på socialbidrag vänjer sig vid att få en viss mängd extern hjälp. Det kommer en dag då de måste omorganisera sina affärer för att klara sig utan det”, säger BenLevi.

I september publicerade BenLevi ett positionspapper för Misgav med titeln The future of American military aid to Israel, där han redogjorde för skälen till att ompröva detta stöd. Det finns en ”ohälsosam dynamik”, där USA ger och Israel tar, hävdar han, vilket gör att Israel blir ”skyldigt”.

”På strategisk nivå överväger fördelarna med självständighet och en mer ömsesidig relation med Washington klart fördelarna med att fortsätta status quo med beroende och mottagande av bistånd, vilka främst ligger på den omedelbara ekonomiska nivån”, skriver han.

Nackdelarna med beroendet har framgått med all önskvärd tydlighet under det pågående kriget mot Hamas.

Få utanför Biden-administrationen förnekar att USA har förhalat leveranserna av krigsmateriel till Israel. Medan Vita huset medgav att leveranserna av 2.000-punds bomber försenats, anklagade senatorer från republikanerna i september president Joe Biden för att ha försenat Apache-helikoptrar och D9-pansartraktorer (som används av Israels försvarsmakt för att röja sprängämnen).

I oktober skickade tjänstemän från den amerikanska administrationen ett uppfordrande brev till Israel där man listade ett stort antal åtgärder som Israel måste vidta ”med början nu och inom 30 dagar” för att förbättra de humanitära förhållandena i Gaza, annars riskerar man att få nya leveranser från USA.

Även om enskilda israeliska politiker har uttryckt oro har ämnet inte tagits upp till diskussion i regeringen på grund av krigssituationen, enligt BenLevi.

”Det som har blivit tydligt är att Israel inte har upprätthållit sin egen oberoende vapentillverkning för bomber och liknande. Man har blivit beroende av leveranser på månads- och till och med veckobasis. Och det har verkligen fått många människor att inse att detta beroende är ohållbart”, säger han.

Samförståndsavtal

Det nuvarande biståndsramverket omfattas av ett 10-årigt samförståndsavtal (MOU) på 38 miljarder USD som undertecknades mellan USA och Israel under Obama-administrationen. Det löper från det amerikanska räkenskapsåret 2018 till 2028 (1 oktober 2017-30 september 2027).

Ett nytt MOU kommer att förhandlas fram under den andra Trumpadministrationen, vilket innebär vad Gideon Israel, grundare och ordförande för Jerusalem-Washington Center, en grupp som arbetar för att stärka relationen mellan USA och Israel, kallar ”ett gyllene tillfälle”.

Den judiska staten skulle ha varit tvungen att omvärdera det amerikanska stödet oavsett om en demokrat eller en republikan hade vunnit presidentvalet, konstaterade han.

”Om Kamala Harris hade vunnit skulle Israel mycket snabbt ha behövt komma på hur man skulle kunna producera så mycket ammunition som möjligt på egen hand”, säger Gideon Israel. ”Demokraterna skulle inte ha skurit ned på biståndet, men de skulle ha ställt betungande villkor för att ta emot det och tvingat Israel att offra sina intressen på olika sätt.”

Med Donald Trump är det annorlunda. Även om hans regering kommer att vara villig att sälja de vapen som Israel behöver, har den tillträdande administrationen signalerat att den vill ha starka allierade som står på egna ben, enligt Jerusalem-Washington Centers president. Han noterade den tillträdande vicepresidenten J.D. Vances kommentarer i maj: ”Vill vi ha klienter som är beroende av oss, som inte kan göra någonting utan oss? Eller vill vi ha verkliga allierade som faktiskt kan främja sina intressen på egen hand med USA i en ledande roll?”

Israel tillade: ”Till skillnad från de flesta andra amerikanska administrationer, oavsett om de är republikaner eller demokrater, som gärna kastar pengar på en problematik, men för vilka diplomatiskt stöd har ett mycket högre pris, är Trumpadministrationen precis tvärtom. Diplomatiskt stöd är mycket enklare. Vad de inte vill är att ödsla pengar, eftersom de anser att USA inte har råd med det.”

BenLevi håller med om att trender inom båda partierna väcker tvivel om att det nuvarande biståndsramverket är hållbart.

0,7% av Israels BNP

Israel är inte i lika stort behov av bistånd som under 1970- och 1980-talen. Det amerikanska biståndet som andel av Israels bruttonationalprodukt har sjunkit under årtiondena i takt med att den judiska statens ekonomi har expanderat.

”År 1995 var värdet av biståndet 5,7% av Israels BNP. … [D]agligen är värdet av biståndet 0,7% av Israels BNP. Detta indikerar att den israeliska ekonomin har förmåga att hantera en gradvis minskning av biståndet över tiden”, skriver BenLevi i sin rapport.

Israel är ”definitivt kapabelt” att dra ner på sitt beroende under en 10-årsperiod. Under Trumps administration kommer en neddragning av biståndet inte att uppfattas som en försvagning av den strategiska relationen, utan som ett israeliskt beslut som fattas med USA:s fulla stöd.

Stora utgifter, som stridsflygplan, kan fortfarande kräva amerikanskt stöd, men det är mindre allvarligt ur ett beroendeperspektiv, säger BenLevi. De kan inte utnyttjas för att sätta press på Israel på samma sätt som brådskande ammunition kan: ”Det är en långsiktig fråga. Man kan inte säga: ”Vi kommer inte att leverera nästa generations flygplan om ni går in i Rafah nästa månad.”

Ibland förbises det värde som USA får när Israel använder deras plattformar, säger han. Israel är kanske den bästa försäljaren som USA:s försvarsindustri har. Den 5 december sade t.ex. Tony Radakin, chef för den brittiska försvarsstaben, att Israel visade ”styrkan” i stridsflygplanet F-35 i sina vedergällningsattacker mot Iran i oktober.

”Israel är ett testområde för amerikanska vapen”, säger BenLevi. ”Israel utvecklar ytterligare delsystem som gör dessa plattformar mer avancerade.”

BenLevi, som noga har studerat följderna av Israels beroende av amerikansk välgörenhet, säger att det kan vara mer skadligt än vad folk inser. Det har förskjutit Israels centrala säkerhetsdoktrin från att kontrollera territorium till att ge upp mark och anta en defensiv strategi.

Israel har ombetts att ta säkerhetsrisker, som ibland beskrivs som ”uppoffringar för fred”. I dessa fall har USA utlovat ytterligare stöd för att uppväga riskerna, till exempel vid Camp David-avtalet 1978 inför freden med Egypten, då Israel gick med på att dra sig tillbaka från Sinaihalvön, eller under förhandlingarna under premiärministrarna Ehud Olmert och Ehud Barak om att ge upp större delen av Judéen och Samarien.

När Israel till exempel övergav Gazaremsan 2005 och fick en spärreld av missiler i gengäld, krävdes en massiv satsning på missilförsvarssystemet Iron Dome. Om Israel aldrig hade lämnat området hade det inte behövts något ekonomiskt stöd för att förse Iron Dome med nya missiler. Genom att återgå till sin ursprungliga säkerhetsdoktrin, dvs. att behålla sitt territorium, skulle Israel i själva verket minska sina säkerhetsbehov, menar BenLevi.

Han bestrider inte att USA:s stöd till Israel är en strategisk tillgång som sänder ett budskap till Israels fiender om att en stormakt står bakom landet. Men när denna makt agerar för att tygla Israel sänder den ut ett motsatt budskap och undergräver avskräckningen. Det projicerar bilden av att Israel är ”ett land som inte kan agera utan amerikanskt godkännande”.

För Gulfstaterna, till exempel, ”ses Israel som en tillgång just när landet visar att det är berett att konfrontera Iran, oavsett om USA stöder dessa steg eller inte”.

Israels ”gyllene tillfälle” att frigöra sig från USA:s militära stöd