Olga Tokarczuk: :It´s time for us to look at Polands`s relationship with the Jews`
Min bok tar till stor del upp just den problematiken.

Quality Time finns redan på adlibris, books med flera och kostar nästan 250 kr. Så det billigaste och bästa sättet att köpa boken ( med dedikation) är att mejla till mig och beställa den direkt från mig, till ett pris av 185 kr.

jurek@replica.nu

Quality Time

På kvällen gick vi till Piazzettan. Vi åt oliver från Bari. De var små och blanka. På varje oliv
återspeglades hela torget.

Berättaren och hans kvinna är på sin första resa tillsammans, till Capri. Likt bilden i oliven skildrar han sin egen historia: kärlekssagan med den unga Itoshi – ”det betyder älskad på japanska” – mot en ofantlig, ofrånkomlig bakgrund; det gamla, av krig sönderslitna Polen och Europa där han fötts. Pregnanta miniatyrbilder, sammanbundna av ett dunkel.

Ramen är en kort weekend, en ”Quality Time” – ”eller som jag kallar det Happy Hours” – som han tillbringar med sina tre barn, om vilka han har delad vårdnad. ”Att vi fyra kan ha trevligt, roligt och uppleva en härlig gemenskap, förvisso utan att umgås, är en gåta. Hur är detta möjligt? Hur kommer det sig?”

Dagens Stockholm, byggt på varumärken och fetischer, uppträder bara som fragment, skärvor av bilder: det närmaste kvarteret, gestalter flimrande förbi i fönstren på huset mitt emot, tre fulla flickor bråkande i Stureplansnatten.

Men dagens Stockholm är också den plats där hans mor, ohjälpligen uppryckt med rötterna från sitt 1900-tals Polen, drar sin sista suck på ett sjukhem. Dement och hjälplös bland vårdens högteknologiska apparatur utgör hon berättarens sista band med en europeisk/judisk historia, härjad och drabbande, men tydlig – till skillnad från välfärds- Sveriges ansiktslösa överflöd. ”Hennes djuriska, villkorslösa kärlek till mig var orubblig – vad kan bräcka det?

När modern begravs på Skogskyrkogården, denna skönt klassicistiska svensk portal till evigheten, förundras hennes hitresta syster över  den för henne oacceptabla begravningssituationen – ingen grav, inte ens en urna. När vi var på väg ner från minneslunden stannade hon plötsligt upp, tog en liten papperspåse ur sin stora handväska, den innehöll lite polsk jord som hon tänkt kasta på kistan. Hon strödde jorden på gräsmattan istället, gick ner på knä, gjorde korstecknet och bad. Det såg
surrealistiskt, till och med löjligt ut. Ändå tror jag att alla kände tacksamhet. En riktig
människas autentiska sorg.

Jurek Sawkas berättelse är trots allt mörker fylld av stark glädje: över barnen, släktenas gång, den köttsliga gåvan att vara efterföljare och delaktig. Dråpliga scener från Polen, absurda som i en pjäs av Mrożek, grymma som i en film av Tarantino, växlar med en förväntansfull svensk bilutflykt till det fina utebadet, som visar sig vara förhyrt av Trygg-Hansa; eller en lyckad spontandemonstration på Odenplan: ”Jag skulle demonstrera varje dag om det inte var den jävla skolan” menar lillflickan (detta är skrivet långt före Greta-manin). ”Vi barn är viktigast. Vi är, vad heter det nu… nånting med framtid…”

”Mänsklighetens framtid.”
”Just det. Barn ska vara i centrum. Det säger dom i skolan.”

Vår berättare är i grunden ett barn, som upptäcker verkligheten med den konstnärliga gestaltningens hjälp – och på samma gång besvärjer den. Under sina Happy Hours ser han tillsammans med sonen Kurosawas film De sju samurajerna, med den befriande insiktens oförglömliga scen: skottsalvor, dånande brand, ångestskrik, banditerna anfaller byn. Den unge samurajen, som aldrig vetat sitt namn eller sin härkomst, får stående i bäcken ta emot ett spädbarn från dess döende mor. Han sjunker ner i den strida strömmen med barnet i famnen, gråter, skriker, drabbad av den yttersta insikten: “Det här hände mig! Det här barnet är jag!”

Leif Janzon, författare och översättare

”Att vi fyra kan ha trevligt och roligt, uppleva en härlig gemenskap, förvisso utan att umgås, är en gåta. Hur är detta möjligt? Hur kommer det sig?” I en vindsvåning i Stockholm har berättaren quality time med sina tre barn, Sladdisen, Pojken och Sonen. Det som händer på detta plan vittnar om våra livsmönsters villkor och umgängesformer – en absurdistisk men samtidigt realistisk bild av det liv
som privilegierade nutidsmänniskor i Stockholms innerstad är fångade i.

Den allvetande berättarens röst bryter hela tiden ramhandlingen, gör utflykter i nuet och djupdykningar i det förflutna, ända till 1914. Dåtid och nutid ställs mot varandra och belyser varandra: en hundra år gammal våldtäkt i nuvarande Tjeckien, en kärleksresa till Capri, en flykt från gettot i en polsk stad under andra världskriget, en okonventionell vistelse i Tokyo, växlar med budgetshoppande på ICA MAXI i Haninge, en efterlängtad utflykt till Sydpoolen i Södertälje, en lyckad spontandemonstration på Odenplan.

Dagens Stockholm, totalt präglat av varumärken och fetischer, uppträder som fragment, skärvor av bilder: det närmaste kvarteret, förbiflimrande gestalter i fönstren på huset mitt emot, tre fulla flickor i Stureplansnatten.

Men detta Stockholm är också den plats där hans mor, ohjälpligen uppryckt med rötterna från sitt 1900-tals Polen, drar sin sista suck på ett sjukhem. Dement och hjälplös bland vårdens högteknologiska apparatur utgör hon berättarens sista band med en europeisk/judisk historia.

När modern begravs på Skogskyrkogården, denna skönt klassicistiska svenska portal till evigheten, förundras berättarens hitresta faster över …”den för henne oacceptabla begravningssituationen – ingen grav, inte ens en urna. När vi var på väg ner från minneslunden stannade hon plötsligt upp, tog en liten papperspåse ur sin stora handväska, den innehöll lite polsk jord som hon tänkt kasta på kistan. Hon
strödde jorden på gräsmattan istället, gick ner på knä, gjorde korstecknet och bad. Det såg
surrealistiskt, till och med löjligt ut. Ändå tror jag att alla kände tacksamhet. En riktig människas autentiska sorg.”

Förutom de fyra familjemedlemmarna finns en ung kvinna, som är ständigt närvarande,
men – symboliskt nog – aldrig fysiskt: “;You-are-my-happiest-hours”, eller Itoshi, ”det
betyder älskad på japanska”. Berättarens och Itoshis osannolika tabutrotsande
kärlekssaga utgör en sorts litterär road movie.
Itoshi är en av dessa dagens unga nomader som rotlösa och förvirrade strävar efter att
förverkliga sig själv, vad det nu betyder, kanske är det detta som främst binder samman
henne och berättaren: den riktige emigranten.

Vår berättare upptäcker verkligheten med den konstnärliga gestaltningens hjälp. Det verkliga samspelar med det fiktiva, det osannolika med det realistiska, det vardagliga med det extraordinära. Bitsk ironi och humor lierar sig med förtvivlans melankoli.  Ett maniskt tempo bryts av lugna avsnitt och på så sätt skapas en fullödig stil med en förvånansvärd harmoni.
Jurek Sawkas egensinniga skildring framkallar hos läsaren många igenkännande leenden – och kanske en del tårar. Den genomtänkta formgivningen och de noggrant utvalda fotona tillför Quality Time en ytterligare dimension.
Katrine Hamori, redaktör

REALIZE ksiazki Jurka Sawki ” QUALITY TIME”. odbylo sie w Rival.

A zaczelo sie schampanami i muzyka potem Jurek przeczytał watek z książki , zadawanie pytań i profesor z literatury wychwalał książkę przez pol godziny. Przyszlo wielu aktorow , dziennikarzy  i nasza emigracja i nawet zjawil sie Janek Gross . Ponizej pare zdjec